Idag köpte jag ett nytt kors som jag ska bära runt handleden. Jag valde det med omsorg.
Jag har aldrig varit en person som gillat symboler eller etiketter. De säger mig ganska lite, för mig har alltid innehållet varit det viktiga. En symbol kan lätt övervärderas eller utesluta. Etiketter skapar fördomar snarare än att underlätta förståelse för varandra. Den senaste tidens engagemang och debatt kring initiativet #mittkors gör en världskänd symbol på nytt till ett högaktuellt ämne. Människor tar aktivt ställning i en tid som präglats rätt mycket av mörker. Symbolen är inte vilken som helst utan korset, ja symbolen för Jesus död och uppståndelse, och därmed tydligt kopplad till just kristendom.
Det initiativet #mittkors gör, är att koppla symbolen till något personligt, mitt, och samtidigt till något globalt då det ska vara ett ställningstagande för världens förföljda kristna. Vet inte om du känner igen dig, men min uppfattning är att i Sverige där pratar vi vanligtvis inte om vad vi tror på och röstar på, det är bland det mest intima man kan fråga. Därför blir uppmaningen att bära korset i vardagen nästan provocerande, ja kan i alla fall kännas lite obekvämt. Och uppenbarligen retat upp några personer från oväntat och väntat håll.
Jag som har varit politiskt aktiv i många år får ju ganska snabbt bryta “komfortzonen” i olika sammanhang då jag tidigt i en konversation får berätta att jag är politiker (eftersom frågan vad jobbar du med? är nummer två vid nya kontakter). När jag efter en stund också bekänner politisk färg, Kristdemokrat, då kan det börja bli riktigt känsligt. Sedan händer det rätt ofta att följdfrågan kommer – Är du kristen? Sedan ska jag försöka förklara allt detta utan att partystämningen blir allt för drabbad 🙂 För någonstans behövs det en förklaring, man bryter lite mot normen.
Ja, jag är kristen. Kanske är det därför som jag är just kristdemokrat, men det är inte en självklar koppling. Jag ser min tro och politik som rätt olika delar av mig, även om den jag är präglar allt jag tror, hoppas och gör. Korset har funnits som en självklar symbol i hela min uppväxt, men har inte haft någon särskild fysisk betydelse i mitt barndomshem eller för min tro. Inget kors runt halsen eller på tavlor hemma helt enkelt.
En etikett som man kan sätta på mig är att jag är ett så kallat “pastors- och missionärsbarn”, det är därför jag har långt hår ifall du undrar (är ironisk här!). Det jag har fått med mig från min uppväxt är att Jesus är något personligt men också något globalt. Från mina föräldrars engagemang och olika kristna sammanhang har jag lärt mig att ingen är perfekt och att vi rätt ofta behöver hjälp, jag har lärt mig att det finns ett högt värde i att dela med sig och att hjälpa andra, jag har lärt mig att det finns det som är rätt och fel, jag har lärt mig att jag är unik och tänkt att vara precis den jag är.
Under en period i mitt liv fick jag leva nära personer som var förföljda för sin kristna tro och som inte fritt fick utöva sin tro. Jag känner personer som fått betala med sitt liv, jag har delat oron med personer när någon i deras familj blivit tillfångatagen, jag har också sett modet att fortsätta tro när omgivningen inte tillåter det. Det är så oerhört fruktansvärt när människor berövas rättigheten att tro på det man själv vill, därför är kampen för religionsfrihet och åsiktsfrihet enormt viktig. Jag kan känna, att det som svensk, är svårt att förstå i djupet betydelsen av detta, det är för oss så självklart.
I skenet av det som händer i vår värld och utifrån min personliga tro kom initiativet #mittkors rätt i tiden för mig. Jag vill vara med och bära korset som symbol enligt initiativtagarnas Facebooksida: “Mitt Kors #mittkors vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att öppet och med stolthet bära korset runt halsen i vår vardag. Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.”. Vad det sedan betyder för mig på det mer personliga planet kan vi ta när vi möts.
Därför har jag letat med omsorg efter det kors som jag vill bära varje dag. Mitt kors hittade jag till slut i en butik inte långt från min bostad.
/Liza-Maria Norlin
