Jag förstår inte… Men det jag vet…

Nej, jag förstår inte varför människor som flytt från sitt hemland inte kliver av bussen i Sundsvall. Jag förstår inte att de inte i sin tur kan förstå att Sverige har en utmaning när tusentals nya människor plötsligt kommer till vårt land, och att vi i den situationen försöker göra så gott vi kan.

Jag kan inte heller förstå hur man kan tillsammans med sina barn gå fler hundra mil och utsätta sig själv och familjen för livsfara flera gånger om. Allt detta för att komma till ett litet land i norr.

Framförallt kan jag aldrig förstå hur det känns att leva i krig. Att uppleva rädslan dygnet runt för sitt eget och sina barns liv. Medan jag funderar på mitt barns skolval, vilken av alla fantastiska skolor som passar mitt barn bäst, så funderar andra på hur de ska säkra en framtid och liv åt sitt barn.

Jag kan aldrig förstå, jag inser att det knappt är värt att försöka.

Det jag vet är att jag är den lyckligt lottade. Jag har förutsättningar att tänka humant och konstruktivt. Jag har möjlighet att bjuda på lite av min värld. Självklart ska vi arbeta för att få fler länder som hjälper till i denna nödsituation. Självklart ska vi hjälpa på plats och arbeta för fred och ett klimat som möjliggör för människor att leva kvar i sina hem.

Men vi får inte tappa vår etiska kompass när det stormar, då behövs den som allra mest. Varje människas okränkbara värde. Den som är mest utsatt har störst rätt till att göra anspråk.

/Liza-Maria Norlin